Men vägen dit är lång. jävligt lång... Man klarar en dag eller två, sen är man tillbaka på ruta ett och så håller det på i en evighet. Jag är inte ens där än. Jag har inte ens lyckat bestämma mig för det. Jag håller fortfarande kvar vid hoppet och tron. Jag har inte glömt och jag längtar fortfarande.

Hur i helvete ska man lyckas släppa taget när både hjärnan och hjärtat säger nej men själen säger ja? Jag vill inte ha det såhär längre men endå så utsätter jag mig själv för det här. vad är det för fel på mig? hur orkar jag? - det gör jag inte...

"Man kan inte få allt..." nej det vet jag. men jag har inte allt inte ens hälften. varför kan jag inte få det här då? en liten stund iaf? känna lycka för några månader? näe... jag börjar starkt tro på att jag inte är värd det. kommer aldrig bli det heller...